Ett kraftigt jordskalv inträffade söder om Skellefteå på lördagen, den 11 maj 2024, klockan 12:01 svensk tid. Skalvet, som hade en magnitud på 2,9 enligt Richterskalan, kändes över stora områden och rapporter om dess effekter har kommit ända från Umeå. Björn Lund, seismolog vid Uppsala universitet, kommenterade händelsen för TT och beskrev den som ”rätt kraftigt” med svenska mått mätt, och påpekade att sådana skalv endast inträffar ungefär en gång om året i Sverige. Trots att skalvet inte anses stort i en internationell jämförelse, har dess vågor fortplantat sig väl i den svenska berggrunden, vilket gjort att det känts över stora områden.
Richterskalan, som används för att mäta styrkan hos jordbävningar, är en logaritmisk skala där varje heltalsökning innebär att skalvet är tio gånger kraftigare. Denna skala har sedan början av 2000-talet ersatts av Momentmagnitudskalan för mer exakta mätningar, särskilt för större jordbävningar. Trots detta används Richterskalan fortfarande i allmänna sammanhang för att beskriva skalvets magnitud.
Det hittills starkaste jordskalvet som uppmätts i Sverige inträffade den 23 oktober 1904 och hade en magnitud på 5,4 på Richterskalan. Detta skalv, känt som Kosteröskalvet eller Oslofjordskalvet, utgick från Skageracks botten och påverkade särskilt Dalsland och Västgötaslätten där det orsakade omfattande skador på byggnader. Sverige drabbas årligen av omkring 20 jordskalv, men endast en bråkdel av dessa är tillräckligt kraftiga för att märkas av befolkningen.
Även om Sverige med jämna mellanrum drabbas av märkbara skalv, så är de i regel betydligt svagare än 1904 års händelse. Jordbävningar med magnitud över 4 inträffar i snitt bara en gång vart tionde år. Skalv i storleksordningen 2-3, likt det som nu skakat Västerbotten, sker däremot ungefär årligen.
